Undrar hur de funkar...

Ja, barnen alltså. Jag jobbar ju i en fyra nu, som klasslärare, och det blir liksom en helt annan sak än att vara ämneslärare! Först och främst ska jag ju undervisa i nästan alla ämnen! Hjälp! Geografi... Matte... Musik... NO-ämnen... Ni som känner mig vet hur mycket jag kan om geografi, att jag sov mig genom geografin i skolan och verkligen inte har en aning om var Dalsland ligger eller om ordningen på de halländska åarna... Nåja, man lär så länge man lever, och jag lär med barnen.

Nu vet jag till exempel att det finns en bro för båtar i Dalsland, att skogar i just Dalsland var inspelningsplats för Ronja Rövardotter, att Sveriges folkfattigaste landskap är Härjedalen, att man bara tillverkar messmör i Jämtland... Massor med saker kan jag nu! Inte konstigt att mellanstadielärare är så bra i TV:s frågesporter!

Utanför klassrummet är de rätt knasiga, barnen. De försöker ju vara stora och coola trots att de bara är 10. Sen ramlar nån på rasten och vill bli tröstad. Och en fyller år och vill bjuda hela klassen på glass! Och så ritar de teckningar till sin fröken!! Jag hade ingen aning om att de gjorde sånt, men nu vet jag. Och jag gillar det, att vara en så viktig del av deras liv! Jag gillar ju att jobba med fjortisarna också, och det är ju där jag verkligen vill vara... Men de små liven på mellanstadiet är minsann inte helt hemska de heller!

Att vara pedagog

Det är inte lätt att vara pedagog. Man ska vara ganska neutral, alltså kunna se saker från lite håll. Man ska kunna förklara på flera bra sätt, så att så många som möjligt förstår. Man ska vara vänlig, inge förtroende och helst också ha lite humor. Det hjälper.

Men sen då? Jag har funderat på vad det är som gör en bra pedagog. Är det att man kan lösa konflikter? Att man kan alla stegen i Piagets utvecklingsteori? Att man kan förklara? Att man får kontakt med sina elever? Jag vet inte. Alla kan ju inte allt. Piaget har jag glömt. Jag kan inte alltid förklara så att alla fattar. Konflikter kan jag hjälpa till att lösa, men det är ju inte något jag gärna vill, konflikträdd som jag är. Kontakt får jag. Massor! Och det är det som gör att livet som lärare blir roligt! Att få kontakt med Lisa, Putte och Pelle, trots att de är olika på alla sätt. Min känsla för elever är kanske inte alltid rätt, och ibland blir någon ledsen av något jag sagt eller gjort. Jag försöker alltid göra det bästa i alla situationer, men det funkar ju inte jämt, när man har 25 personer i ett rum och det man säger och gör ska gälla för alla.

Vad ska man göra för att vara en bra lärare? Vad är det som gör att man minns vissa av sina lärare med värme? Vad gjorde de som var så speciellt?

Hur många?

Jag läste Zutgoraks blogg (se länk intill) och blev berörd av hans senaste inlägg. Kanske inte ur samma synvinkel, utan ur lärarens. Zutte skrev om vuxnas, närmare bestämt föräldrars våld mot barn. Där fanns också en YouTube-länk som du som läser kan hitta här under.

Som lärare möter man oftare barn som utsätts för övergrepp än andra vuxna. Inte för att man har näsa för det eller något annat konstigt, utan helt enkelt för att man möter många barn regelbundet, och de allra flesta barn går i skolan, även de som utsätts för hemska saker. Jag är ju en hyfsat grön lärare, jag har inte jobbat så länge och har inte den bank av erfarenheter som de äldre lärarna har. Det gör att jag ofta funderar på hur jag skulle reagera om jag hamnar i olika situationer, t ex om jag under ett av mina dagliga möten med någon elev skulle få reda på att han eller hon utsätts för övergrepp. Vad gör man? Första reaktionen är ju att dra igång hela apparaten, gå till rektor, elevhälsan, ringa soc... Men man måste ju gå varligt fram. Inte utsätta det här barnet för mer trauma än nödvändigt, och hjälpa honom eller henne att ha kvar förtroendet för några vuxna personer. Om jag bara kör på som en ångvält, då kan jag mycket väl skada barnets förtroende för alla vuxna för alltid, genom att bara slita sönder hela världen.

Jag tror att det bästa man kan göra är att komma överens med eleven, och låta någon annan, t ex rektor, sköta kontakten med berörda myndigheter. Eleven måste ju få kunna gå i skolan som vanligt utan att känna att de lärare han eller hon möter varje dag har bidragit till att rasera hela världen. Men usch, det är så svårt, samtidigt vill man ju få honom eller henne ur situationen så fort som det bara är möjligt!




Låten heter Concrete Angel, och artisten heter Martina McBride.

Modeblogg?

Nej, det här är ingen modeblogg, men det är kul att visa upp lite saker om jag är nöjd med. Alltså, dagens tema: shopping i Stockholm. Onsdag den 27:e var nästan alla elever i år nio från skolan på en skolresa till Stockholm över dagen. Upplägget var enkelt: Naturhistoriska på förmiddagen och shopping på eftermiddagen. Naturhistoriska var intressant, det var lätt att gå där och bara titta på saker i två timmar. Sen mötte jag upp syster K för lunch och lite shopping innan hon skulle till Beckmans och packa ihop sina pryttlar. Första anhalten var Acne, där syster K hittade en söt kjol att ha på avslutningsfesten. Sedan gick vi och kollade på en concealer (ni som känner mig vet att jag inte är direkt erfaren på området) som kunde ljusa upp det mörka under ögonen. Den som syster K använder (och jag, numera) fanns på NK, en YSL Touche Éclat. Den kostade inte så lite där, men jag fick i alla fall reda på vilken nyans som skulle funka bäst på mig. Sen gick vi till Indiska och H&M och provade lite, syster K hittade en jättesöt klänning att ha i den varma New York-sommaren!



Efter att K stuckit mot skolan gick jag runt själv och letade snyggheter. Skor provades, toppar, kjolar och klänningar. Till slut hittade jag ett Bingo på Gina. En tunika med skor på! Himla fin, och himla jag. Jag hade den på jobbet idag, och RM frågade om hon fick köpa den av mig till sin dotter som älskar skor. Hihi!



Detta har syster K gjort, finns på Acne. (skärmen alltså) =)

kokar lite lätt...

Jag blir så förbannad ibland, på en del, för att inte säga många av mina kolleger! Nästan så att jag skulle vilja säga att de är kärringar… Idag hade vi möte, hela kollegiet, där rektorn redovisade en del förändringar i budgeten, likväl som en del saker som tyvärr inte förändrades. Jag slog dövörat till, eftersom jag inte vet om jag blir kvar till hösten, och eftersom jag kände att vissa funderingar kring elevernas betyg var viktigare än vilken ämnesgrupp som skulle kunna spara in någon tusenlapp i budgeten, som för närvarande behöver konstgjord andning. Jag piggnade till igen när vi hade kommit förbi tjänstefördelningen och rektorn kort hade meddelat kollegiet att hon hoppades kunna anställa en person till den tjänst jag har sökt. Nej, hon hade inte sagt något till mig innan. Hon pratade med mig i torsdags om att hon skulle börja intervjua till den tjänsten under denna vecka, fast hon enligt en av mina fackligt engagerade kolleger redan hade träffat alla behöriga sökande… Nåja, det där med information till berörda är nog inte hennes starka sida. När vi kom in på arbetsmiljöfrågorna blev jag plötsligt intresserad. Frågan var nämligen hur varmt det egentligen får vara i klassrummet när man bedriver undervisning. Rektorn sa då att ”Ni får väl ta med er eleverna ut om det är för varmt.” Jaså? I början av det här läsåret hade vi en diskussion om just det på en sådan här träff. Vissa av mina kolleger kvalificerar sig redan här för epitetet kärring, eftersom de motsatte sig undervisning och lektionsverksamhet utomhus. Varför? Jo, för att de skulle bli tvungna att ta en diskussion med de elever de undervisade om varför just de inte fick gå ut just då. Kollegan TC framställde på ett mycket enkelt och bra sätt hur hon hanterar situationer som liknar detta under dagens möte. Det är inte uppe för diskussion. Läraren vet ju bäst om det som ska avhandlas under dagens lektion passar att vara utomhus. Annars är man ju inne. Jag håller med, det är superenkelt. Vissa kolleger hävdar då att det är svårt att motivera sig och hävda sig gentemot andra lärare, att det är svårt att ta diskussionen på temat ”men det får vi ju för magister Sune eller fröken Klara, varför får vi inte för dig?” Gah! Kärring! Jag är ju inte Sune eller Klara, och i mitt klassrum gäller mina regler. Naturligtvis håller jag på skolans policy, men jag tänker inte driva saker in absurdum eller ta diskussioner som inte har med min undervisning att göra. Får man för Sune eller Klara så är ju det jättebra för dem där och då, men på mina lektioner vet ju jag om det funkar. Nehej, tydligen har inte alla den disciplinen i sitt klassrum.

Fråga nummer två väcktes av en annan kärring. All skränig musik som eleverna spelar gör att man knappt kan gå genom korridoren. det är så högt så man får tinnitus, ont i huvudet, mm. Men vadå? Be eleven i fråga sänka musiken. I 9 fall av tio så är inte det något problem. Och om man då inte är en ljusskygg filur som helst bara sitter i sitt arbetsrum så är det inget problem att få den tionde att sänka sin musik heller. Det handlar ju om relationer med eleverna! Jag har nog propagerat för det sen jag började på min nuvarande arbetsplats. Man måste bygga relationer med eleverna utanför klassrummet. Om jag har något slags förhållande till Pigge och Gnidde som inte handlar om deras betyg och uppförande på mina lektioner så är chansen så mycket större att de faktiskt kan tänka sig att respektera att jag ber dem sänka musiken. Jag personligen har inga problem med att eleverna har med sig högtalare och spelar sin musik i rasthallen. Jag är intresserad av musik, letar ständigt efter ny bra musik och pratar gärna om vilka band/artister är bra och varför. Men kärringarna på jobbet (typ 5-6 stycken) tycker att musiken är så hemsk att de inte kan över huvud taget vistas i rasthallen om det spelas musik. Usch! Nu spelar de ju sån där pop igen! Fy! Huga…

Om jag blir en kärring, då är det dags för mig att antingen lämna verksamheten eller få en stor dos skäll så jag hittar tillbaka till mig själv igen.

Oj! Blogga på bussen är tydligen bra, redan framme och en hel sida blogg skriven. =)

Försvunnen?

Nej, inte alls. Jag har bara haft mycket annat. Sånt som händer. Den senaste månaden har jag börjat träna på gymet, så träningsvärken Hubert är min ständige följeslagare. Det känns bra att kunna bli lite starkare. Körde ju BodyPump när jag pluggade i Stockholm, med syrrans flöjtlärare. det var superkul, jobbigt och gav kraft. Nu har jag gått igång igen, varvar BodyPump och vanlig gymträning där sambon är coach, och jag coachar honom. Det är bra, man blir ju lite snäll mot sig själv när man gymmar ensam, typ "nu blev det lite jobbigt här i bicepsen, jag tror jag kör ben istället"... det är ju itne så produktivt. Så när Pump-instruktören står på scenen, högröd i ansiktet och tjoar om att man ska tänka på de nya jeansen man ska köpa som ska sitta så snyggt på de starka benmusklerna så tar man ju i lite extra, även om mjölksyran snart bränner igenom både hud och byxor.

Så här lätt går det ju inte än, men det kommer.

Sen har jag haft nationella prov. För eleverna innebär det några dagars nervositet och tentaliknande provtillfällen där man tar med sig kilovis med godis och litervis med dricka för nån timmes prov. Sen ska man ju rätta eländet. Läs- och hörförståelseproven är ju lagom enkla, det finns en mall att rätta efter, och de flesta elever svarar mer eller mindre inom mallen. Sen ska de ju skriva uppsats också. Mhm. Alla skriver uppsats, de har ett par olika ämnen att välja på. IG direkt om man inte följer instruktionerna. Sen ska de läsas och has ångest över ett par dagar, innan jag sätter ett betyg som jag tror är bra. Osäker? Nej, vad får dig att tro det? Som tur är har vi ett helt okej avtal på skolan, man får ut en viss tid per elev i varje ämne. Den tiden får man sitta hemma och rätta med lön, samtidigt som en nystudentad liten vikarie tar hand om ens elever och lektioner. Jag föreslog att jag kunde skippa vikarien och få ut övertidsersättning för att rätta på påsklovet, då jag inte har barn och annat som tar upp mycket tid på lov... Nej nej, det har vi inte pengar till! Men att ta in en vikarie kostar säkert lika mycket som att ge mig övertid, plus att verksameheten blir mer hållbar om jag är här än om Vikarien X, 19 år, försöker bedriva min undervisning. Ja, nu är jag sådär jobbigt självsäker och uppfylld av min egen vikt för skolan.

Mycket kaffe blir det när man rättar...

Påsk firade vi hos mina svärföräldrar i Hälsingland, mycket trevligt. Sambons syster med man och två små barn var där, och vi träffade hela klanen på den traditionella fruktsalladsträffen. Nu ser jag fram emot uppsatsrättning i slutet av veckan och sen en lugn helg! Lön på måndag, tack kommunen!

Regn och tårar

Att vara lärare är att vara många saker på en gång. Jag är expert på tysk grammatik och engelsk litteratur, men av mina elever ses jag nog som allt utom just det. Och nu pratar jag bara positiva saker... Klotterplank, extra förälder / syskon, kurator, polis, sjukvårdare, personlig assistent, axel att gråta på... Det är skönt att de har förtroende för mig, är trygga med mig och känner att de kan komma till mig med allt. Smsade med eleven Y igår, hon behövde bekräftelse. Hennes behov har inte helgstängt, tur att min mobil inte heller har det. Jag skulle ju kunna resonera som så att jag inte har öppet för eleverna på helger, att den tiden vill jag ha för mig själv för att ladda batterierna... Men då skulle jag ju inte lämna ut mitt mobilnummer eller MSN... Jag vill finnas där söndag eftermiddag likväl som tisdag kväll om de har funderingar på saker. Jag kommer säkert att minska på det med åren, men nu när jag är ung (?) och grön så känner jag att jag vill vara allt jag kan vara för mina snuttepluttar. Om det innebär att dryfta frågor om liv och död på söndag eftermiddag, eller hjälpa till att googla på islam en onsdagkväll... Ja, då gör jag gärna det. Och om jag nu inte skulle ha tid så har jag ju inte det. Jag släpper inte allt för att jobba när jag inte är på jobbet. Men jag gillar att kolla bilddagboken till frukost, så jag är uppdaterad. Och så länge jag trivs med det så tror jag inte att jag bränner ut mig, då ger det positiv stress. Sånt mår jag bra av. Att ha många bollar i luften och många elever på MSN...

Onsdagar är mysiga.

Ja, det är de. Jag har planeringstid större delen av dagen, och kan pyssla på i lugn och ro med att planera upp resten av veckan (10 lektioner sammanlagt på torsdag och fredag, och fredag är dessutom halvdag). Idag hann jag gå iväg en stund på förmiddagen för att köpa mjölk till kaffet, äpplen till kollegan R's eftermiddagsgrupp, planera upp nästa moment i både tyskan och engelskan hyfsat... och fika, leta skolkare, snacka lite strunt med några kaxputtar och mycket annat. Skolan är hem för alla möjliga typer och jag skulle kunna bara sitta i korridoren och lyssna och titta en hel vecka. Tänk vad de pratar om för grejer! Allt från dagen mer eller mindre äckliga mat till djupa diskussioner om livet och kärleken.

Killen X kom fram till mig på rasten och ville berätta något. Han är bra på att skämta till saker, och är sällan helt seriös. Dagens samtal hörde till ovanligheterna. Han hade blivit spöad av en annan elev, och ville att jag skulle föra det vidare till rätt vuxna. Himla skönt att han kom till mig och berättade, innan det hade vuxit i rykteskvarnen till ett vilt slagsmål med jag vet inte vad för vapen och strunt.

Hittade en intressant bild i mobilen igår, när jag laddade in foton till datorn... Tog den i höstas på väg från jobbet. Det hade bara snöat lite grann, och eftersom parkerade cyklar står lite lutande så blev effekten skitsnygg i snön på marken. Vet inte om bilden är lite för mörk för att se vad som är vad, men tar ni på er glasögonen så ser ni nog. Eller vadå "ni"? Det är bara Cilla som läser min blogg... Nej, jag är inte ledsen, jag gör det ju mest för mitt eget nöjes skull. Oroa er inte. Dig. Menar jag. Oroa dig inte.

Djurparken!

Min arbetsplats är en djurpark. Där finns många sorters djur. En del är små och snabba, som näbbmöss och myror. Några är lite större och märks lite mer, som vildkatter av olika slag. Och så finns det några som märks riktigt mycket, som man inte kommer undan hur mycket man ärn stänger dörren om sig: Elefanterna och noshörningen. Tina skrev i sin blogg om skalen som finns, och det är jätteträffande! Jag tror att skalen och djuren är lite av samma slags metafor. En del är flockdjur, andra ensamvargar. En del syns och hörs mycket. Andra har så mycket kamouflage de bara kan för att smälta in i omgivningen. Tänk bara på alla tjejer som ser ut som karbonkopior av varann.

Jag har blivit inspirerad av Cilla att lägga in lite bilder. Ha tålamod med mig, jag är nybörjare. =)

Har tagit ett par på all snö som damp ner här i trakten under helgen, både med vanlig kamera och med mobilen.

Plogvall! Första för i år!


Hydro-skylten lös så vackert röd i allt det vita... Blev nästan julstämning.


Tänk att snön är vacker både när det är mulet och när solen skiner på den!



På Örebro Central hade de ett tåg som fraktade bort överflödig snö från perrongen. Undrar vart de kör den?

Nu är det bara 4 dagar kvar till lovet. Oj oj oj vad jag ska njuta! Det ska bli superskönt att slippa gå upp innan man hunnit somna bara för att åka buss och tåg i en och en halv timme... Jobbet i sig är det inget fel på, men ibland är det skönt att få vila från det, för att liksom få upp gnistan igen. Jag ska rätta prov, umgås med mamma en hel dag, och så åker vi nog en sväng till svärföräldrarna mot slutet av lovet. Sen kommer det att bli full snurr här igen, med både mig och Sambon på jobb. Katterna kommer att få tråååkigt! Citrus övar redan:

Snaaaaart!

Det är ju helt sjukt egentligen, att man ska längta så mycket. Jag räknar ner dagarna. Jag hoppas varje morgon att nåt magiskt ska ha hänt så att en vecka bara har passerat utan att jag märkte det. Men så bra blir det ju sällan. Vad jag längtar till? Sportlovet! Jag vet, lite fånigt är det väl att jag, vuxna människan, längtar efter skollov. Men oj, vilket kaos det är på skolan till och från! Jag lovar, jag trivs på jobbet, med både ungdomar och vuxna, men man blir så trött ibland...

Hade ett förtroligt samtal med an av mina "snuttepluttar" häromdagen. Det är så skönt när man får en kontakt, när man får tilliten, förtroendet att höra en del av hemlisarna... Naturligtvis får jag inte höra allt, och det vill jag inte heller. Men att finnas till hands och behövas, det gör jobbet värt det. Nästan jämt, i alla fall. När killarna rusar runt och brölar som brunstiga noshörningar efter utbytesstudenterna från Frankrike, eller kastar snöbollar i matsalen (!), då funderar man ju...

Satt med Cillas blogg förut, och har blivit jättesugen på en liten prickig polare... Men dels så skulle det bli krångligt att frakta stackarn ut ut USA och hem hit till Kumla, sen tror jag att våra två kattflickor skulle ha lite att säga till om. Usch! skulle de nog säga. Vad är det där för en prickig pryl som kommer och stör vår vilsamma vardag? ;)

Nu ska jag återgå till att inte göra nåt vettigt en liten stund innan jag ska laga middag till Sambon och eventuellt ett par av våra vänner. Kvällens meny: Kycklingpaj á la Kerstin med diverse grönsaker. Och så glass till efterrätt så klart!

Simma lugnt.