Arbetsmiljö för lärare

Jag går en kurs i Lärarförbundets regi, en kurs för förtroendevalda arbetsplatsombud. I kursen ingår ett självständigt arbete, ett projekt att sätta igång på arbetplatsen. Jag har valt att fokusera på den psykosociala arbetsmiljön på min arbetsplats, eftersom det förekommer brister i kommunikationen som leder till höga stressnivåer helt i onödan. Vi har ett verktyg, ett internetbaserat skoldataprogram, där vi kan kommunicera, rapportera, dokumentera och planera. Trots detta fungerar det dåligt med kommunikationen. Hur gör ni på din arbetsplats för att kommunikationen ska fungera mellan arbetsgivare och arbetstagare, mellan arbetstagare och mellan företaget och kunderna (skolan och föräldrar/elever)?

Pippi och skatten

Jag berättade om detta igår på lärardagarna, när vi skulle dela med oss av händelser som gjort att vi upptäckt att vårt arbete hade skapat ett relationskapital. Det här var en en sån där grej som sätter sig i huvudet (och hjärtat).

Min händelse handlar om Pippi. Nej, hon heter inte så, men vi kan kalla henne det. Pippi hade en speciell bakgrund och levde ensam med sin pappa. Mamman fanns inte längre med. Pippi och hennes pappa klarade sig rätt så bra ihop. Jag tyckte inte jag gjorde något särskilt med Pippi, hon fick en klapp på axeln, ett uppmuntrande ord då och då. Pippi var lite utåtagerande till och från, sökte uppmärksamhet och bekräftelse. Hon var en charmig och intresserad elev som samtidigt ville vara lagom blasé och cool, liksom. Det hände saker runt omkring henne, både bra och mindre bra.

Jag blev mentor för Pippis klass när de började år 8, och följde dem tills de gick ut år 9. I år 8 hade jag en med-mentor som även varit deras mentor i år 7, men i år 9 jobbade hon i ett annat arbetslag och jag delade klassen med en av de andra lärarna i mitt arbetslag.

Under dessa två år jobbade jag för att skapa relationer med alla i klassen, ingen mer eller mindre än någon annan, men med alla utifrån deras förutsättningar och behov. Jag ville ju att alla skulle trivas i skolan, med varandra, i klassrummet, med mig... Som relativt nybliven lärare behöver man ju också den bekräftelsen: Jag är bra, jag gör något rätt.

Mot slutet av nian kom Pippi till mig en dag, efter sista lektionen. Jag höll på att plocka ihop i klassrummet, Pippi kom in med en kompis i släptåg och undrade om jag hade tid. Vi gick in i mitt grupprum, så vi kunde vara ifred, jag och flickorna. Pippi hade med sig en påse som hon liksom pillade med, hon verkade lite nervös. Efter någon minut visade hon mig det hon hade i påsen: en skatt. Pippi hade sparat viktiga saker, minnen av mamman som inte hade varit en del av hennes liv på så länge. Jag blev mållös, rörd, kände mig oerhört priviligierad. Aldrig hade jag känt förtroendet så starkt! Pippi valde att visa mig de här viktiga sakerna, och pratade länge om sin mamma med mig, förklarade hur det hade varit och vad som hade hänt. Förmånen att få vara där, lyssna på Pippis berättelse, titta på de fina minnen hon hade tagit med sig, gjorde mig alldeles varm inuti.

Det är relationskapital!

Pippi och jag har fortfarande kontakt. Vi messar varann ibland på Facebook, smsar eller pratar i telefon någon gång. Pippi finns i mitt hjärta, hon är en av anledningarna till att jag känner att jag är bra på relationsbygge! Man ska inte slå sig för bröstet, inte säga att man är bra, men jag gör det ändå.

Undrar hur de funkar...

Ja, barnen alltså. Jag jobbar ju i en fyra nu, som klasslärare, och det blir liksom en helt annan sak än att vara ämneslärare! Först och främst ska jag ju undervisa i nästan alla ämnen! Hjälp! Geografi... Matte... Musik... NO-ämnen... Ni som känner mig vet hur mycket jag kan om geografi, att jag sov mig genom geografin i skolan och verkligen inte har en aning om var Dalsland ligger eller om ordningen på de halländska åarna... Nåja, man lär så länge man lever, och jag lär med barnen.

Nu vet jag till exempel att det finns en bro för båtar i Dalsland, att skogar i just Dalsland var inspelningsplats för Ronja Rövardotter, att Sveriges folkfattigaste landskap är Härjedalen, att man bara tillverkar messmör i Jämtland... Massor med saker kan jag nu! Inte konstigt att mellanstadielärare är så bra i TV:s frågesporter!

Utanför klassrummet är de rätt knasiga, barnen. De försöker ju vara stora och coola trots att de bara är 10. Sen ramlar nån på rasten och vill bli tröstad. Och en fyller år och vill bjuda hela klassen på glass! Och så ritar de teckningar till sin fröken!! Jag hade ingen aning om att de gjorde sånt, men nu vet jag. Och jag gillar det, att vara en så viktig del av deras liv! Jag gillar ju att jobba med fjortisarna också, och det är ju där jag verkligen vill vara... Men de små liven på mellanstadiet är minsann inte helt hemska de heller!

Bloggen flyttar!

Japp! Nu flyttar pysslet hemifrån, till en alldeles egen blogg!

http://zildaradesign.blogspot.com

Välkommen!