Undrar hur de funkar...

Ja, barnen alltså. Jag jobbar ju i en fyra nu, som klasslärare, och det blir liksom en helt annan sak än att vara ämneslärare! Först och främst ska jag ju undervisa i nästan alla ämnen! Hjälp! Geografi... Matte... Musik... NO-ämnen... Ni som känner mig vet hur mycket jag kan om geografi, att jag sov mig genom geografin i skolan och verkligen inte har en aning om var Dalsland ligger eller om ordningen på de halländska åarna... Nåja, man lär så länge man lever, och jag lär med barnen.

Nu vet jag till exempel att det finns en bro för båtar i Dalsland, att skogar i just Dalsland var inspelningsplats för Ronja Rövardotter, att Sveriges folkfattigaste landskap är Härjedalen, att man bara tillverkar messmör i Jämtland... Massor med saker kan jag nu! Inte konstigt att mellanstadielärare är så bra i TV:s frågesporter!

Utanför klassrummet är de rätt knasiga, barnen. De försöker ju vara stora och coola trots att de bara är 10. Sen ramlar nån på rasten och vill bli tröstad. Och en fyller år och vill bjuda hela klassen på glass! Och så ritar de teckningar till sin fröken!! Jag hade ingen aning om att de gjorde sånt, men nu vet jag. Och jag gillar det, att vara en så viktig del av deras liv! Jag gillar ju att jobba med fjortisarna också, och det är ju där jag verkligen vill vara... Men de små liven på mellanstadiet är minsann inte helt hemska de heller!

Träffas

Pysselträff ikväll! Skojsigt! Bilder kommer när jag kommer hem.

Annars har jag inte pysslat så mycket i veckan, en julklappsask och en LO. Måste göra klart några julkort imorgon, mellan städvarven. Familjen kommer på lördag och då ska de få sina julkort och farmors. Jag har ju gjort julkort till tävlingar, och då blir det så mycket fokus på utsidan att det inte alltid blir nån insida... Men så kan man ju inte ge bort dem!

Hur gör DU när du tävlar i kortmakeri? Insida eller inte insida?

Tack för besöket!

Att vara pedagog

Det är inte lätt att vara pedagog. Man ska vara ganska neutral, alltså kunna se saker från lite håll. Man ska kunna förklara på flera bra sätt, så att så många som möjligt förstår. Man ska vara vänlig, inge förtroende och helst också ha lite humor. Det hjälper.

Men sen då? Jag har funderat på vad det är som gör en bra pedagog. Är det att man kan lösa konflikter? Att man kan alla stegen i Piagets utvecklingsteori? Att man kan förklara? Att man får kontakt med sina elever? Jag vet inte. Alla kan ju inte allt. Piaget har jag glömt. Jag kan inte alltid förklara så att alla fattar. Konflikter kan jag hjälpa till att lösa, men det är ju inte något jag gärna vill, konflikträdd som jag är. Kontakt får jag. Massor! Och det är det som gör att livet som lärare blir roligt! Att få kontakt med Lisa, Putte och Pelle, trots att de är olika på alla sätt. Min känsla för elever är kanske inte alltid rätt, och ibland blir någon ledsen av något jag sagt eller gjort. Jag försöker alltid göra det bästa i alla situationer, men det funkar ju inte jämt, när man har 25 personer i ett rum och det man säger och gör ska gälla för alla.

Vad ska man göra för att vara en bra lärare? Vad är det som gör att man minns vissa av sina lärare med värme? Vad gjorde de som var så speciellt?

Hur många?

Jag läste Zutgoraks blogg (se länk intill) och blev berörd av hans senaste inlägg. Kanske inte ur samma synvinkel, utan ur lärarens. Zutte skrev om vuxnas, närmare bestämt föräldrars våld mot barn. Där fanns också en YouTube-länk som du som läser kan hitta här under.

Som lärare möter man oftare barn som utsätts för övergrepp än andra vuxna. Inte för att man har näsa för det eller något annat konstigt, utan helt enkelt för att man möter många barn regelbundet, och de allra flesta barn går i skolan, även de som utsätts för hemska saker. Jag är ju en hyfsat grön lärare, jag har inte jobbat så länge och har inte den bank av erfarenheter som de äldre lärarna har. Det gör att jag ofta funderar på hur jag skulle reagera om jag hamnar i olika situationer, t ex om jag under ett av mina dagliga möten med någon elev skulle få reda på att han eller hon utsätts för övergrepp. Vad gör man? Första reaktionen är ju att dra igång hela apparaten, gå till rektor, elevhälsan, ringa soc... Men man måste ju gå varligt fram. Inte utsätta det här barnet för mer trauma än nödvändigt, och hjälpa honom eller henne att ha kvar förtroendet för några vuxna personer. Om jag bara kör på som en ångvält, då kan jag mycket väl skada barnets förtroende för alla vuxna för alltid, genom att bara slita sönder hela världen.

Jag tror att det bästa man kan göra är att komma överens med eleven, och låta någon annan, t ex rektor, sköta kontakten med berörda myndigheter. Eleven måste ju få kunna gå i skolan som vanligt utan att känna att de lärare han eller hon möter varje dag har bidragit till att rasera hela världen. Men usch, det är så svårt, samtidigt vill man ju få honom eller henne ur situationen så fort som det bara är möjligt!




Låten heter Concrete Angel, och artisten heter Martina McBride.