Pippi och skatten

Jag berättade om detta igår på lärardagarna, när vi skulle dela med oss av händelser som gjort att vi upptäckt att vårt arbete hade skapat ett relationskapital. Det här var en en sån där grej som sätter sig i huvudet (och hjärtat).

Min händelse handlar om Pippi. Nej, hon heter inte så, men vi kan kalla henne det. Pippi hade en speciell bakgrund och levde ensam med sin pappa. Mamman fanns inte längre med. Pippi och hennes pappa klarade sig rätt så bra ihop. Jag tyckte inte jag gjorde något särskilt med Pippi, hon fick en klapp på axeln, ett uppmuntrande ord då och då. Pippi var lite utåtagerande till och från, sökte uppmärksamhet och bekräftelse. Hon var en charmig och intresserad elev som samtidigt ville vara lagom blasé och cool, liksom. Det hände saker runt omkring henne, både bra och mindre bra.

Jag blev mentor för Pippis klass när de började år 8, och följde dem tills de gick ut år 9. I år 8 hade jag en med-mentor som även varit deras mentor i år 7, men i år 9 jobbade hon i ett annat arbetslag och jag delade klassen med en av de andra lärarna i mitt arbetslag.

Under dessa två år jobbade jag för att skapa relationer med alla i klassen, ingen mer eller mindre än någon annan, men med alla utifrån deras förutsättningar och behov. Jag ville ju att alla skulle trivas i skolan, med varandra, i klassrummet, med mig... Som relativt nybliven lärare behöver man ju också den bekräftelsen: Jag är bra, jag gör något rätt.

Mot slutet av nian kom Pippi till mig en dag, efter sista lektionen. Jag höll på att plocka ihop i klassrummet, Pippi kom in med en kompis i släptåg och undrade om jag hade tid. Vi gick in i mitt grupprum, så vi kunde vara ifred, jag och flickorna. Pippi hade med sig en påse som hon liksom pillade med, hon verkade lite nervös. Efter någon minut visade hon mig det hon hade i påsen: en skatt. Pippi hade sparat viktiga saker, minnen av mamman som inte hade varit en del av hennes liv på så länge. Jag blev mållös, rörd, kände mig oerhört priviligierad. Aldrig hade jag känt förtroendet så starkt! Pippi valde att visa mig de här viktiga sakerna, och pratade länge om sin mamma med mig, förklarade hur det hade varit och vad som hade hänt. Förmånen att få vara där, lyssna på Pippis berättelse, titta på de fina minnen hon hade tagit med sig, gjorde mig alldeles varm inuti.

Det är relationskapital!

Pippi och jag har fortfarande kontakt. Vi messar varann ibland på Facebook, smsar eller pratar i telefon någon gång. Pippi finns i mitt hjärta, hon är en av anledningarna till att jag känner att jag är bra på relationsbygge! Man ska inte slå sig för bröstet, inte säga att man är bra, men jag gör det ändå.